Naturdagboken - September
<<< Tillbaka
090911 - Att motionera är livsfarligt !

Alltså, nu är det faktiskt skitsynd om mig... på riktigt! Nu på hösten när det blir glesare och glesare mellan de långa skogspromenaderna kan det vara på sin plats med lite annan motionsverksamhet för att hålla någorlunda ordning på kroppen.

Sedan någon vecka har jag därmed tagit beslutet att dagligen försöka ta mig ur och snubbla iväg ut efter landsvägen i korta intensiva (nåja) löprundor. Men första passet var en veritabel mardröm. Jag flåsade och flämtade så ini helsike redan efter några hundra meter och allt kändes bara pest och pina. Speciellt när slemmet segade sig ut i mungiporna och benen skakade så att tänderna nästan hoppade ur från sina fästpunkter.

Men redan efter bara några få gånger så blev det lättare och faktiskt ganska trevligt. Man får ju samtidigt också se en del fåglar och man får känna den tidiga höstmorgonluften forsa ned i lungorna med välmående och tillfreds-ställelse som väldoftande ingredienser.

Men så igår var olyckan plötsligt framme med sitt elaka nylle! I en korsning fick jag möte av två bilar och en tjej med barnvagn. Så jag höll mig så långt åt vänster som det bara gick...Pang! Trampade med vänsterfoten på den höga asfaltskanten som de genande bilisterna skapat (inkl. jag själv).

Foten vred sig flera centimeter utåt och smärtan var obeskrivlig. Direkt kände jag att detta var minsann ingen vanlig stukning. Som tur var så var jag bara några hundra meter hemifrån. Efter en stunds vilande vid vägkanten kunde jag "lätt staplande" ta mig hem och sedan uppsöka läkarvård.

Måste i sammanhanget också få skryta på alla inblandade landstingsanställda som visade upp en verkligen fin sida av sina personligheter. Leenden och skratt kantade min färd från läkaren på vårdcentral, via Jenny på akuten och fram till den dunkelt belysta röntgensalen djupt inne i hjärtat av Kalix lasarett. En sal full med mer eller mindre skrämmande appratur som hängde ned från taket med sina läskigt slingrande tentakler i form av slangar, kablage och annat bråte.

(... och givetvis lyckades jag förirra mig i de vindlande korridorerna när jag skulle hem och fick hjälpas på rätt spår av en vänlig människa. Inser nu att det inte riktigt är samma sak att hitta rätt i ett virrvarr av lasarettskorridorer som det är ute i buschen.)

Röntgenbilderna visade på en liten fraktur på nåt ben som går ned i fossingen och jag ordinerades någorlunda stillhet och vila. Får röra mig "till smärt-gränsen". Men den infaller ju redan när man hänger fötterna över sängkanten, så några större utsvävningar är det inte frågan om... inte idag i varje fall!

Så nu sitter man alltså där man sitter (eller ligger framför en ointressant TV) och smärtan är vid gång mellan rummen i huset läskig och nära nog outhärdlig. Men "allt som inte dödar - härdar!"

Naturen utanför fönstret ser nu helt plötsligt ut mer attraktiv än någonsin. Grönsiskor i mängder plockar förn från fibblorna, en grå flug jagar de kvar-varande insekterna med stor framgång och grannens gråsparvar tjattrar som aldrig förr.

Att det är höst är det inget tvivel om. Björkarna har börjat skifta färg, asparna är redan röd/gula och vackra och älgjägarna sitter stilla på pass ute i skogarna och lyssnar efter minsta lilla knak i buskarna. Och här sitter jag fast förankrad, superdepp!!

Tranorna lämnar Kalix, det är höst!

Tänkte ju ut på sjön under några dagar lite senare i denna månad, får se hur det ska gå. Men enligt läkaren borde det inte bli några problem med detta redan om ett par veckor, hoppas att han har rätt. För inte vill jag missa alla taigasångare och kustpipare som det förmodligen vimlar av ute på skärgårds-öarna just i år....

Lev väl där ute och akta fötterna!

// Peter

Alla foton om inget annat anges: © Peter Wikström Kalix-Nyborg 2009 [enpewe@telia.com]